Babysemestrar! (borde införas i SAOL som ett gängse verb)

Den här veckan träffas Alva och jag endast via Skype. Hon blir lite konfunderad dock av att höra min röst, men att jag ändå inte finns där så att hon kunde dregla på mig, dra mig håret, bita mig näsan eller knipa mina bröstvårtor. Saker som hon brukar tycka om att göra med mig (känner mig väldigt älskad). Men hon får stå ut, hon har ju en mor att bita i näsan istället. Kanske alla mina blåmärken skulle lägga sig under den här vecka. Jag är alltså på kurs i Lund den här veckan, och har varit sällsynt tankspridd och oorganiserad. Skyller på jetlag ;). Nä men jag förstår inte riktigt varför jag är så konstig, kanske det beror på FÖR MYCKET SÖMN. Jag tror faktiskt det beror på det, man skarpar till sig då man går på för lite sömn men nu går man ju bara omkring och drömmer.

Gick ner till centrum igår, tänkte söka upp tågstation, shoppa någon rolig grej åt Alva och frugan, och så tänkte jag söka upp någon trevlig restaurang. Tågstation: Check! Rolig grej åt Alva: Check! Rolig grej åt frugan: under grundligt övervägande. Och angående restaurangen gick det ju lite snopet. För det första var de flesta stängda eftersom jag var ganska sent ute. För det andra, under jakten på den perfekta restaurangen lyckades jag irra bort mig bland några smågator och fick en j...a pissbrådska. Efter några hundra meters promenad, som knappast såg helt normal ut var jag tvungen att hoppa in i en indonesisk/kinesisk, halväcklig restaurang. Av någon konstig orsak gick jag inte rakt till WC:n utan satt mig vid ett bord och väntade, och väntade, och väntade och beställde en öl och haltade först sen mot WC:n. Maten var sen heller ingen gastronomisk orgasm, men fyllde magen med ris i varje fall. På grund av gårdagens förödande matupplevelse tänker jag ikväll gå ner till ICA-handeln här brevid hotellet och köpa något som jag vet att är bra. Sen skall jag även pröva deras SNUSMASKIN, det är fantastiskt alltså. En digital snusmaskin vid kassorna.

Räps räps

Avkommans konsumtion av herbivorisk föda.

Första krypstegen.

Sovflyktingen...

Nu börjar flykten från vårt gemensamma sovrum närma sig för min del, jag menar hur lite sömn kan en arbetande man klara av. Eller egentligen är det kanske inte mängden sömn som är så kritisk utan närmare bestämt är det frågan om hur avbruten ens nattsömn är, för tillfället extremt avbruten känns det som. Vår flicka blev nyss 7 månader och lärde sig att krypa för ett tag sen, nu kryper hon dygnet runt, vilket i och för sig är väldigt trevligt. Problemet är bara att hur man än vill så kan man inte krypa igenom en spjälsäng. Det finns vissa fysiska lagar som även gäller små bulldozers. Hennes frustration leder till upprepade öronbedövande vrål mitt i natten. Skrämmer livet av mig varje gång, det är inget man kan vänja sig vid, thrust me. Det känns dock som ett grymt beslut att flytta till arbetsrummet och sova. Tror att jag skall försöka stå emot ännu, det känns också som om jag måste få höra hennes andetag då jag somnar, vilket låter helt knäppt men har en viss lugnande effekt...