Sovflyktingen...

Nu börjar flykten från vårt gemensamma sovrum närma sig för min del, jag menar hur lite sömn kan en arbetande man klara av. Eller egentligen är det kanske inte mängden sömn som är så kritisk utan närmare bestämt är det frågan om hur avbruten ens nattsömn är, för tillfället extremt avbruten känns det som. Vår flicka blev nyss 7 månader och lärde sig att krypa för ett tag sen, nu kryper hon dygnet runt, vilket i och för sig är väldigt trevligt. Problemet är bara att hur man än vill så kan man inte krypa igenom en spjälsäng. Det finns vissa fysiska lagar som även gäller små bulldozers. Hennes frustration leder till upprepade öronbedövande vrål mitt i natten. Skrämmer livet av mig varje gång, det är inget man kan vänja sig vid, thrust me. Det känns dock som ett grymt beslut att flytta till arbetsrummet och sova. Tror att jag skall försöka stå emot ännu, det känns också som om jag måste få höra hennes andetag då jag somnar, vilket låter helt knäppt men har en viss lugnande effekt...