Daddy is home...

Då var det två dagar kvar på jobbet, sen blir det pappa-ledigt för mig ända fram till mitten av februari, wunderschööön! Alva kommer att få en "life changing experience" bara M återvänder till jobbet i januari. Ingen hemlagad mat längre, vi kommer att köra burkmat varje dag, kan hända att tygblöjorna blir oanvända också. Sempers lasagne för 8 månaders babyn smakar så gott att med lite ketchup så har jag lunch åt mig själv med. Nä, int vet jag, kanske jag förvandlas till en "Kaksplus mamma" och börjar köra med minutschema och sticka yllebyxor.

Tror nog vi skall försöka hitta nån gyllene medelväg trots allt och mest bara njuta av livet, hoppa i sängen, äta majsbågar och krypa omkring nakna där hemma, inte jag alltså men Alva kan få göra det. Sedan kunde vi eventuellt pröva att gå på barnbio, även om jag fasar för det stället lite grann. Har hört att biosalen kan fyllas med hundratals! mammor och barn, egentligen vet jag inte riktigt varför vi skulle vilja uppleva det men...om det är nån bra stumfilm så kan man väl pröva, något annat än babyvrål lär man väl ändå inte höra. Får se om det blir lite fler blogginlägg här under pappa-ledigheten också då man kan koppla bort arbteshjärnan för en tid. Får köra in daddy-brain på 100% nu istället.

Pappa-dotter veckoslut

Frugan åkte iväg till Stockholm igår kväll så nu är jag och Alva ensamma tills söndagmorgon. Förra natten gick bra, tror jag i varje fall, enligt min egen räkning var jag upp endast tre gånger. Har dock en tendens att inte vakna då hon skriker till så man vet ju inte egentligen hur det har gått. Hur som helst verkade hon inte sur på mig vid sextiden då vi steg upp. Hittils allt bra förutom att hon tvättade WC-stolen lite grann, med sin tunga...

Babysemestrar! (borde införas i SAOL som ett gängse verb)

Den här veckan träffas Alva och jag endast via Skype. Hon blir lite konfunderad dock av att höra min röst, men att jag ändå inte finns där så att hon kunde dregla på mig, dra mig håret, bita mig näsan eller knipa mina bröstvårtor. Saker som hon brukar tycka om att göra med mig (känner mig väldigt älskad). Men hon får stå ut, hon har ju en mor att bita i näsan istället. Kanske alla mina blåmärken skulle lägga sig under den här vecka. Jag är alltså på kurs i Lund den här veckan, och har varit sällsynt tankspridd och oorganiserad. Skyller på jetlag ;). Nä men jag förstår inte riktigt varför jag är så konstig, kanske det beror på FÖR MYCKET SÖMN. Jag tror faktiskt det beror på det, man skarpar till sig då man går på för lite sömn men nu går man ju bara omkring och drömmer.

Gick ner till centrum igår, tänkte söka upp tågstation, shoppa någon rolig grej åt Alva och frugan, och så tänkte jag söka upp någon trevlig restaurang. Tågstation: Check! Rolig grej åt Alva: Check! Rolig grej åt frugan: under grundligt övervägande. Och angående restaurangen gick det ju lite snopet. För det första var de flesta stängda eftersom jag var ganska sent ute. För det andra, under jakten på den perfekta restaurangen lyckades jag irra bort mig bland några smågator och fick en j...a pissbrådska. Efter några hundra meters promenad, som knappast såg helt normal ut var jag tvungen att hoppa in i en indonesisk/kinesisk, halväcklig restaurang. Av någon konstig orsak gick jag inte rakt till WC:n utan satt mig vid ett bord och väntade, och väntade, och väntade och beställde en öl och haltade först sen mot WC:n. Maten var sen heller ingen gastronomisk orgasm, men fyllde magen med ris i varje fall. På grund av gårdagens förödande matupplevelse tänker jag ikväll gå ner till ICA-handeln här brevid hotellet och köpa något som jag vet att är bra. Sen skall jag även pröva deras SNUSMASKIN, det är fantastiskt alltså. En digital snusmaskin vid kassorna.

Räps räps

Avkommans konsumtion av herbivorisk föda.

Första krypstegen.

Sovflyktingen...

Nu börjar flykten från vårt gemensamma sovrum närma sig för min del, jag menar hur lite sömn kan en arbetande man klara av. Eller egentligen är det kanske inte mängden sömn som är så kritisk utan närmare bestämt är det frågan om hur avbruten ens nattsömn är, för tillfället extremt avbruten känns det som. Vår flicka blev nyss 7 månader och lärde sig att krypa för ett tag sen, nu kryper hon dygnet runt, vilket i och för sig är väldigt trevligt. Problemet är bara att hur man än vill så kan man inte krypa igenom en spjälsäng. Det finns vissa fysiska lagar som även gäller små bulldozers. Hennes frustration leder till upprepade öronbedövande vrål mitt i natten. Skrämmer livet av mig varje gång, det är inget man kan vänja sig vid, thrust me. Det känns dock som ett grymt beslut att flytta till arbetsrummet och sova. Tror att jag skall försöka stå emot ännu, det känns också som om jag måste få höra hennes andetag då jag somnar, vilket låter helt knäppt men har en viss lugnande effekt...

Längtan efter skitblöjan

Trodde aldrig jag skulle kunna tänka så vidrigt, men måste helt enkelt konstatera att jag längtar efter att få byta en skitblöja. En riktigt kladdig, stinkande och exploderad skitblöja är vad jag skulle behöva. Senaste månaden har varit katastrofartad på arbetet vilket har betytt långa dagar och mycket tid ifrån Alva. Sista slutligen är det inte så många timmar per dag som man har för sin familj. Senaste veckan har jag arbetat och bott i Tvärminne och typiskt nog har Alva börjat krypa just den här veckan. Så nu får hon se till att krypa hela veckoslutet för mig, ingen mat och inget sovande förrän pappa är nöjd. Lyckligtvis nog börjar man skönja ljus i ändan av tunneln, det är endast två månader tills min sex veckor långa pappaledighet börjar, wuhuu!!! Sen far vi ut och dåka pojkar, varje natt! Tänk vad finska staten har gjort det bra för oss pappor, vi belönas med hela sex veckors betald ledighet om man en gång lyckas scora på riktigt så att säga. En riktigt hurtig man kan klara sig utan att arbeta överhuvudtaget, det enda som krävs är extremt aktiv nattlig verksamhet. Nåjoo...nu ska jag sluta med det här skitsnacket och börja köra mot Åbo, hoppas där hemma finns en och annan ödelagd blöja som jag får ta hand om.

Jag i Skåne med två tjejer, och en kille natten därpå...

Ja nog var det allt skönt att vakna upp med två tjejer i sängen förra onsdagsmorgon på hotellrummet. Det hände sig i södra Skåne i den frisinnade universitetsstaden Lund. En riktigt gemytlig stad för den delen, med dunkande studentfester i vartannat hörn på en tisdagskväll som det var vid den tiden då vi anlände. Hade tyvärr inte så mycket tid att bekanta mig närmare med staden eftersom tjejerna på rummet var lite krävande. En liten rundtur fick jag dock i form av en snabb promenad till närmaste ICA-handel den kvällen. Men det var allt jag såg av Lund den här gången. Som tur får jag åka dit igen i november. På onsdagsmorgonen hoppade jag på bussen som körde ut till Hovshallar där GENECOs doktorander med handledare samlades för det årliga sommarmötet. Marika och Alva blev kvar i Lund, de skulle utforska staden lite närmare och utföra det som tjejer gör då man lämnar dem ensamma med ett kreditkort i handen. Vår Summermeeting var väl något av ett personligt uppvaknande för min del i varje fall. Det senaste året har jag kämpat mig igenom artikel på artikel på artikel för att utbilda mig om molekylära metoder för att kunna fastställa den genetiska variationen inom en population. Under dagarna i Hovshallar började jag inse att det gångna året inte varit bortkastat, även om det kännts så ibland. Skönt med riktigt riktiga aha-upplevelser ibland, det är sällsynt hos såpass dammiga individer som mig. Då inbjudna keynote gäster håller sina föredrag brukar jag i allmännhet inte lyssna så koncentrerat på vad de säger, det kan man läsa om på förhand eller senare också. Däremot är det intressantaste med sådana personer att följa med hur de uppträder, de hör oftast till de skickligaste och mest karismatiska vetenskapliga "artister". Det är knappast en slump att de finns inbjudna som keynote föredragare, det är personer med cool forskning som är väldigt självmedvetna om hur de ter sig framför en publik. I varje fall blir det som bäst då kvällen mörknar och de bruna flaskorna sätts på bordet. Så var det även denna gång. Kan bara säga att det är lite jävla svårt att följa med en vettig diskussion då tre fulla skånesvenskar börjar bröla. Det hjälpte dock att själv ta sig till samma temporärt nedsatta intellektuella nivå och börja bröla på finlandssvenska. I varje fall fick man uppmärksamhet, även om de flesta påpekade jämt att vi brände upp en rysse i somras. Men då man fick det finska bastubadandet förklarat och undanstökat var de flesta klara för att diskutera annat också. Då jag hade tömt baren på alla Karhu-flaskor (det fanns endast 5 st) var det dags att dra sig till rummet. Min okända manliga rumskamrat krälade in senare på natten, vi delade inget annat än tandkräm följande morgon.    

Om att luncha eller inte luncha

För tillfället är det så folktomt på BioCity att man blir riktigt förvånad när man ser nån komma emot i korridoren. Det tråkigaste är ju att det finns ett väldigt begränsat utbud av potentiella lunchsällskapare. Det i sin tur skapar frågan om att måste man luncha överhuvudtaget? Hatar att gå ensam till PharmaCity, ICT eller SnackCity och äta deras soppor. Det går helt bra om man har sällskap, det gör maten ätbar och t.o.m. god nu och då. Men att dra sig dit i all ensamhet, servera sig själv sin korvsoppa och tugga i sig maten utan någon sorts socialt umgänge är det värsta jag vet. Den enda sociala växelverkan man får i SnackCity är, "Pankki vai luotto"? Nej förresten, nu har de ju skaffat en såndär nyare maskin som man väljer själv från, så enda frågan man får nu är "otatko kuitin?" Därav väljer jag att inte gå och luncha överhuvudtaget idag. Under riktigt dystra dagar går jag ner till Tavastgatans Hese, det lättar helst för stunden lite grann...:). På Hese frågar de även om man skall ha ketchup och om man äter direkt eller tar med, det ökar redan den sociala växleverkan till tre meningar då de även frågar "pankki vai luotto?" De bästa dagarna nu under sommaren har varit när Marika och Alva kommit hit och luncha. Då får man i varje fall en uppdatering angående alla nya blöj-inköp "vi" gjort på Huutonetti och så får man ju givetvis fundera riktigt noggrant på frågan om vilken halare Alva skall använda då det blir höst. Den röda med blommor eller den bruna med björnöron...? Förstå mig inte fel, märker att jag är rätt så ironiskt laddad idag, det är bara ett drag hos mig som kommer fram då jag blir riktigt ensam och hungrig. Kan hända att det här är en dyster dag, kan hända att det blir en Kertsi på Hese igen...

Man frågar sig varför?

Marika var nu starkt av den åsikten att jag skall börja blogga, och en lydig man som jag är gör jag ju förstås som hon säger. Varför skall jag blogga? Så att du får "vuodattaa" var hennes svar. Kanske det inte är sån dum idé. För tillfället fylls mitt liv dels av skönt hemmaliv med vår 4 månader gamla Alva och dels av mitt doktorandprojekt som jag påbörjade i februari detta år. Tid till annat finns, men s.k. egen tid är inte längre en lika självklar benefit som förr. Det är väldigt motstridiga tankar man har nuförtiden. Att vara hemma med Alva är fantastiskt och att vara på "jobb" är också väldigt intressant. Har inte riktigt klarat av att skilja åt dessa saker ännu dock. När jag är på jobb vill en del av mig vara hemma och när jag är hemma vill en del av mig vara på jobb. Detta är distraherande med tanke på både arbetsframgång och pappaframgång...Kanske jag behöver blogga då, som en komplementär uttryckskanal för min distraherade hjärna...:)